Just work through it honey.
Nu sitter jag här, i mitt nya hem i Piteå med blandade känslor.
På ett sätt så känns det som att jag inte riktigt fattade vad jag gav mig in på när jag sökte till universitetet här. Som att jag var i värsta lyckoruset för att jag skulle ta studenten och bege mig ut i vida världen på alla äventyr som väntade och tog mig vatten över huvet.
Men samtidigt finns den där spänningen kvar och jag inser att det kanske var rätt tid för mig att ta steget ut i det okända bara för att se om det bär eller brister. För någon gång måste man ta chansen och misslyckas man så gör man det, men det finns en stor chans att man klarar av det också!
Visst har jag gråtit, och blir tårögd bara när jag sitter och skriver detta, men jag har lärt mig att det är okej. Att lämna min trygghet är läskigt och jag får vara ledsen över det men förr eller senare så går det över. Att få gråta ut och tänka över saker är nyttigt.
Och när jag känner mig klar med att vara nere så ringer jag någon av mina vänner eller min underbara pojkvän, och de lyckas alltid muntra upp mig och finnas där som ett stöd. Och jag bor bara en timme ifrån min trygghet ifall det skulle kännas för tungt och bara några timmar ifrån min kära hemstad där min älskade familj och vänner finns. Så det är okej.
Jag ska klara detta, säkert.
