mymemories

Förvirrad med en tomhetskänsla i kroppen, det är så det känns.

 

Hur kunde jag ha så sjukt roligt i helg ovetandes om att en nära vän snart skulle gå igenom det värsta någonsin?

Det känns så grymt att det kan vara så, att livet kan vara så, och medan jag skriver detta så kan jag inte ens nära förstå hur det måste kännas. Hur jag än försöker så är det så orimligt, att en människa kan finnas där i ens närhet och bara mitt i allt försvinna så plötsligt.

 

Det låter så klichéaktigt men jag kan inte sluta titta upp mot himlen och fundera, och hoppas på att han har fått frid.