With time we learn.

1,8 mil i sadeln.
Vet inte om det var jag eller Frenjis som var tröttast när vi kom tillbaka till gården.

Men vilken häst alltså, helt super!
Men det kanske är som A-K säger, att jag har lärt mig henne både mentalt och fysiskt, vilka knappar jag ska trycka på och hur jag ska bete mig med henne för att få fram det jag vill ha.
Känns bra, det gör mig glad:)

Att jag vet vad hon tänker när hon nosar lite på mitt byxben för då vill hon att jag ska klia henne i pannan, eller om hon mitt i allt när vi är på uteritt börjar vifta på öronen för att hon är taggad och vill galoppera.
Känns märkligt men som sagt bra att jag vet sådant.

Hon har börjat bete sig också, slutat tjaffsa när man ska leda henne och så. Där gick det åt några timmars träning men nu när hon förstår vad jag ber om är all träning värt det.

Det var bara det som jag ville ha sagt, hoppas någon orkar läsa, för er som inte gillar hästar säger jag bara too bad för då har ni börjat läsa fel blogg.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0