mymemories

Mitt huvud säger stopp.

Min kropp säger vad fan håller du på med egentligen?

Men den där lilla tanken långt bak i hjärnan som säger detta är din enda chans slutar aldrig mala på.

 

Fast egentligen har den ju fel, betyg är inte allt här i livet.

Men hur ska jag veta det?, om det är något som har bankats in i mitt huvud under min skoltid så är det att utan bra betyg har du inget, inget alls, ingen chans att plugga vidare, ingen chans till något bra jobb med bra lön som du ska kunna försörja en familj på.

 

Ibland ifrågasätter jag mitt beslut om att börja universitet till hösten, orkar jag verkligen med det efter ca 12 års skola?

Men då ska det ju naturligtvis finnas regler osv. som gör det svårare att komma in på en utbildning om du inte söker direkt efter du gått ut gymnasiet.

Hur i h-vete tänkte de där?

 

Så nu sitter jag här och tvingar mig igenom ännu en uppsats fast min hjärna är segare än sirap och det känns som att jag skrivit 10 likadana uppsatser under gymnasiet.

Allt för att kunna ta studenten med så bra betyg som möjligt, och jag har en hemsk känsla att jag har blivit förvirrad.

 

Tidigare var det G som var det sämsta betygen, och gud vet att jag har ett sådant betyg också. Men nu är det VG som känns som det sämsta, och det skrämmer mig, att det känns som om jag ska skämmas för att jag ''bara'' fått VG.